"För många svensktalande känns det som stöld när de finsktalande kommer och tar arbetsplatserna ifrån dem"

För en tid sedan bestämde jag mig för att gå till universitetsbiblioteket och låna boken "Hurrarna: En stridsskrift om finlandssvenskarna" (1974). Jag fick ta mig långt ner under jorden till universitetsbibliotekets källarmagasin för att hitta den.

Jag hade bara läst om boken, men aldrig läst själva verket där några prominenta finlandssvenska skribenter medverkade och som ingick i den löst organiserade, etniskt medvetna aktiviströrelsen som kallade sig för "hurrare". Begreppet "hurri" var och är ett glåpord för finlandssvenskar och som används i nedsättande syfte på finskspråkigt håll. 1970-talets "hurrarrörelse" ville däremot ta ordet i besittning och vända det till att beteckna den finlandssvenska minoritetens utsatthet. Genom att benämna sig själv som "hurrare", skulle man stärka den finlandssvenska etniska självmedvetenheten och man uppmuntrade alla finlandssvenskar till att vara stolta över och inte skämmas för sin etniska identitet. "Hurrar-rörelsen" var en del av den på sin tid uppvaknade etniska medvetenheten och aktivismen bland olika minoriteter, bland annat i USA och Västeuropa.

I det här inlägget ska jag inte gå in för att analysera "hurrar-rörelsen", vilket vore intressant att göra, men som jag väljer att lämna därhän.

Men däremot tänker jag utgå från författaren och poeten Erik Ågrens (1924–2008) artikel, "Den siste finlandssvensken" i boken "Hurrarna", eftersom den går in på temat finlandssvensk identitet och klassposition i efterkrigstidens Finland. Ågren menade i sin artikel att den svenskspråkiga arbetarklassens utkomstmöjligheter var avgörande för den finlandssvenska etniska gruppens överlevnad.

Vad skrev då Erik Ågren om?

I sin artikel berättade han, utifrån sina erfarenheter som fabriksarbetare under efterkrigsårtiondena på Wärtsiläs verkstadsindustri i Jakobstad. Han berättade om det som han upplevde som en medveten förfinskning och som drabbade den svenskspråkiga arbetarklassen i Finland, i den grad att finlandssvenskarna börjat minska i antal i och med att svenskspråkiga arbetare emigrerade till Sverige.

Firman där Ågren arbetade låg i det Svensk-Österbottniska kärnlandet. Det var på den här tiden då det fanns arbete för alla dem som bodde i lokalsamhället, oavsett språk enligt Erik Ågren. Arbetsgemenskapen enligt honom var god och trots arbetsplatsens tvåspråkighet gjorde var och en sig förstådd oavsett vilket språk man talade. Då Ågren sökte arbete 1949 frågade inte förmannen om hans språkkunskaper, utan det enda som intresserade arbetsgivaren var den arbetssökandes tidigare arbetserfarenheter och gällande de manliga arbetssökande om deras militärpass. Trots att Ågren saknade tidigare erfarenheter av att arbeta i en metallindustri, lyckades han få ett för honom lämpligt arbete på firmans gjuteri.

Ja, allt funkade bra under det första tio åren som Ågren arbetade på gjuteriet, tills en dag på 1960-talet då den gamla svenskspråkige förmannen utmanövrerades av en nykomling – en finskspråkig –som utsågs till ny förman på gjuteriet.

Nu skulle det bli fart på det gamla gjuteriet och det räckte inte länge förrän den nye finskspråkige förmannen introducerade nya produktionsmetoder och förändrade anställningspolitiken. Nu blev inte svenskspråkiga från lokalsamhället anställda på gjuteriet längre, utan den nye förmannen plockade in finskspråkiga från inlandet. En del av de svenskspråkiga undrade och svor i all tysthet över den nye finskspråkige förmannens "förfinskningssträvanden" som nu började drabba vanliga svenskspråkiga arbetare. Hur var det möjligt att man anställde finnar långt bortifrån då det fanns gott om arbetssökande i närsamhället? Dessutom upptäckte fabriksarbetaren Erik Ågren att de nya finskspråkiga arbetarna, som bara efter en kort tid värvats till gjuteriet, lyckades mycket snabbare än de svenskspråkiga som arbetat längre på firman avancera sig uppåt i hierarkin och stiga i lönekategorierna. Ja, enligt Erik Ågren blev arbetet på gjuteriet allt svårare då firman enligt honom medvetet förfinskades:

Att vara reparatör innebär, att man ofta skall diskutera med förmannen om hur man skall göra när en maskin är trasig. Vilka nya delar skall beställas och hur skall man klara av felet? När vi fick en ny förman tvingades jag använda tolk för att göra mig förstådd och det går ju inte i längden, därför tvingades jag sluta. ("Hurrarna...", s. 84–85)

Det som Erik Ågren såg som en förfinskning av hans arbetsplats på gjuteriet, ledde honom in på att ställa följande frågor som knappast döljer hans minoritetsnationalistiska ställningstagande gällande den lokala anställnings- och näringspolitiken:

Varför måste en finlandssvensk kunna finska när vederbörande söker arbete på en industri i t.ex. Vasa eller Jakobstad, fastän det är finlandssvenska städer? Och varför behöver en finsktalande inte kunna svenska när han kommer till en svenskbygd och arbetar? Är det för att försvåra det för de svensktalande och göra det lättare för de finsktalande? Varför bygger de finsktalande inte industrier åt sig själva? För många svensktalande känns det som stöld när de finsktalande kommer och tar arbetsplatserna ifrån dem. ("Hurrarna...", s. 85–86)   

Erik Ågrens artikel påminner mycket om de synpunkter som jag stött på i mitt källmaterial. I brev till politiker, diskussionsinlägg i tidningar och på partimöten eller i dagböcker uttryckte man de utmaningar och problem som den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen  ansågs innebära, både för svenskspråkig arbetarklass och för det svenskspråkiga lokalsamhället.

Alltsedan det blev möjligt för arbetare att fritt söka arbete på annat håll än i hemsocknen eller hemkommunen, har möten mellan inflyttade och infödda arbetare inte skett friktionsfritt. Arbetskraftens fria rörlighet har som känt väckt starka politiska reaktioner som vi känner av än i vår tid. Större utbud på arbetskraft innebar utifrån arbetarens perspektiv ökad konkurrens om arbetstillfällen, vilket i sin tur var fördelaktigt för arbetsgivarna då det sänkt priset på arbete.

För de svenskspråkiga i Finland, som utgjort en språklig minoritet i landet sedan rikssprängningen 1809, skulle flyttrörelserna inom landet leda till vad som kan kallas en etnisk politisk mobilisering för att bevara svenskheten i landets svenskspråkiga områden. I början av 1900-talet i samband med den snabbt växande finländska socialistiska arbetarrörelsen, befarade man på svenskspråkigt borgerligt håll, att finskspråkig inflyttad arbetskraft skulle sprida socialismen till de svenskspråkiga trakterna. Om detta har jag skrivit om i min avhandling, hur synen på finsk invandring kopplades till socialismens spridning och hur den kom till uttryck i det svenskspråkiga västra Nyland i början av 1900-talet.

"Stor utförsäljning av den svenska jorden", en skämtteckning publicerad i den politiska satirtidskriften "Fyren" år 1917, med anledning av det upplevda hotet på svenskspråkigt håll att finskspråkiga köper upp "svensk" jord i Nyland. En intressant detalj i teckningen är att "mannen med fanan" håller en korv i sin hand och enligt gammalt talesätt, som användes vid den här tiden bland socialister, kunde bönderna locka till sig "billig" arbetskraft genom att lägga ut en korv vid gärdsstolpen varpå arbetare snart ställde sig i kö för att arbeta mot brödfödan. Skämtteckningen kunde likaledes ha använts för att kritisera svenskspråkiga arbetsgivares anställning av "billig finskspråkig" arbetskraft och i likhet med "utförsäljning av svensk jord", ansåg bland annat Arvid Mörne (som myntade begreppet "den svenska jorden"), att även den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen i Svenskbygden och den svenskspråkiga utvandringen, var ett dråpslag mot svenskheten i Finland. 

Men det som återstår att göra är fler mera ingående lokala fallstudier som tar upp frågan kring finskspråkig arbetsinvandring till svenskspråkiga trakter och sambandet med svensk etnisk mobilisering i början av 1900-talet. I min kommande bok om den finlandssvenska socialistiska politikern Karl H. Wiik, kommer den här frågan att behandlas utifrån den svenskspråkiga arbetarrörelsens perspektiv, hur finskspråkig arbetsinvandring eventuellt påskyndade svensk arbetarmobilisering i början av 1900-talet. Kärnan i innehållet är det samma, både i början av 1900-talet och under efterkrigstiden: hur finskspråkig arbetsinvandring hotar den finlandssvenska minoritetens existens.

Den finskspråkiga invandringens utmaningar kunde uttryckas på olika sätt, helt beroende på utifrån vems perspektiv man studerar och synpunkterna har förändrats över tid.

Erik Ågren gör en koppling mellan finskspråkig arbetskraftsinvandring, svenskspråkigas utkomstmöjligheter och den finlandssvenska minoritetens överlevnad. Håll svenskspråkig industri svensk, kunde man nästa säga. Artikeln tar upp ett tema som är för mitt forskningsprojekt mycket angeläget: att nationalism inte är bara en fråga om flaggviftande och fosterländska slagord, det som ibland lite raljerande kallats för "borgerlighetens punschpatriotism", eller i dess mest extrema variant militarism och rasism. Nationalism kan också komma till uttryck i frågor gällande krav på rätten till utkomst, försörjning och arbete – frågor som varit och är angelägna för arbetarrörelsens anhängare – och hur de kopplas till etnisk identitet och nationell tillhörighet.

Vill man göra en tidig och ännu inte helt genomtänkt slutsats (vilket sådana här blogg-inlägg tillåter mig att göra), verkar det som att oron inför ökad finskspråkig invandring kanaliserades till en ökad svenskspråkig arbetarmobilisering till arbetarrörelsen under efterkrigsåren. Den här aktiviteten avtog under det följande årtiondet och en motsvarande stark mobilisering skulle inte upprepas i den finlandssvenska arbetarrörelsens historia. Däremot, då den finskspråkiga invandringen de facto ägde rum och den svenskspråkiga emigrationen tilltog under 1950-, 60- och 70-talen, verkar det som att de "invandrarkritiska rösterna" i arbetarrörelsen blev alltmera missnöjda med att socialdemokraterna och folkdemokraterna inte ville befatta sig med de "problem" och utmaningar som uppstod till följd av invandringen.

Den dagboksskrivande förtroendemannen Alfons Flemmich, som var i fokus i mitt föregående blogg-inlägg, kunde skriva utifrån ett närmast etnifierande synsätt, hur "karelarna" som anlänt till stålverket där Flemmich arbetade, uppvisade tydliga anpassningssvårigheter, att de inte visste hur man skulle uppföra sig på arbetet och att de inte förstod att respektera grannarnas (ortsbornas) kultur och seder. Sociala problem bland inflyttarna förstorades och kopplades till de kulturella skillnaderna mellan den lokala finlandssvenska ortsbefolkningen och inflyttarna, där svenskspråkiga ortsbor som arbetade på industrin uttryckte föreställningar om karelarnas och de finskspråkiga inflyttarnas sämre arbetsmoral och bristande sedlighet.

Jag hade som avsikt att från första början enbart fokusera på efterkrigsåren (1944–49). Men just nu är jag också intresserad av att se på 1950- och 60-talen. Ett preliminärt resultat, utifrån min läsning av källorna, är att det tycks ske en förändring i diskursen från slutet av 1940-talet till 1960-talet. Under de första efterkrigsåren riktar arbetarna kritiken mot svenskspråkiga arbetsgivare, för att de anställde "billig finsk arbetskraft", till att under 1960-talet övergå till att kritisera inflyttarna och de "problem" som de orsakade för det svenskspråkiga lokalsamhället.

Erik Ågren (och "hurrarna") gick däremot aldrig in för att angripa de finskspråkiga som flyttade till svenskspråkiga trakter i Finland, utan höll sig till att kritisera det som de ansåg vara en finlandssvensk undfallenhet inför "förfinskningen" och finlandssvensk emigration till Sverige. Trots det kan man inte förstå "Hurrar-rörelsens" minoritetsnationalism om man inte tar i beaktande den starka (lokala) reaktionen mot finsk inflyttning till svenskspråkiga trakter. Som sagt levde (etno)nationalismen kvar både i Finland och på annat håll i Europa efter 1945.

Arbetets fria rörlighet och arbetskraftsinvandring, är frågor som ligger ständigt i fokus i arbetarrörelsens historia. I nästa blogg-inlägg tänkte jag fortsätta skriva om migrationens och nationalismens utmaningar för både den finlandssvenska och internationella arbetarrörelsen.

Klass(kamp) på svenska i en dagbok från efterkrigsåren

En lördagseftermiddag sent i oktober 1949 sitter en 42 år gammal stålverksarbetare och skriver med sin nya reservoarpenna i ett vaxdukshäfte med svarta pärmar. Mellan skrivandet, då han lägger ifrån sig pennan, blickar han ut genom fönstret i den lilla bostaden, ett rum med kokvrå, beläget på vindsvåningen i Åminnefors bruks samlingslokal. 

Mannen, som heter Alfons Flemmich, sitter vid sitt köksbord och för anteckningar. Från sitt fönster blickar han ner mot smältverket och ser att det är byte av arbetsskifte. Stålverket kör med kontinuerlig drift under dessa år då Finland betalar av sitt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Ett arbetslag lämnar fabriken för dagen, ett nytt träder in i den heta fabrikshallen för att smälta tackjärn och skrot som tappas till stål.  

Det här är veckorna efter den "blodiga torsdagen" i Kemi, då två arbetare miste livet efter en våldsam sammandrabbning mellan strejkande arbetare och polis och som bäst pågår den omfattande rättsprocessen efter kravallerna. Kemikravallerna 1949 är en av de många mer eller mindre våldsamma sammandrabbningarna på arbetsmarknaden i Finland under åren efter kriget. Kommunisterna beskylls för att ligga bakom dessa och påstås vilja orsaka instabilitet i landet för att främja en kommunistisk statskupp som legat i luften sedan krigsslutet och som redan ägt rum på annat håll i det krigsdrabbade Europa.

I sin dagbok kommenterar Flemmich varken händelserna i Kemi eller de påstådda kommunistiska kupplanerna. Men kanske är det den omstridda rättegången mot de strejkande arbetarna i Kemi som får Alfons Flemmich att skriva ned sina tankar, om arbetarnas tillvaro i efterkrigstidens Finland:

Det kommer just nu en buss körande här förbi – och nere i martinverket visslade man för tappning. Efter några korta minuter skall en liten pluton av unga starka karlar glänsa av svett där nere. Roligt – förbannat roligt, ty dessa arbetare tar med sina järnnävar tag för sitt usla bröd, medan vissa andra isterbukar tjänar tusentals mark under den tid – endast några korta minuter – som järnet rinner i sina former. Snyggt mina vänner! En – eller rättare sagt några penningstarka parasiter sitter i sina komfortabla hem, rika, levande sitt liv i lyx och överflöd medan en hel här av sotiga, starka män står i sitt anletes svett, kämpande för sitt bröd det de visserligen får – men tillika samlar de ytterligare tillgångar åt dem, som redan har så mycket av dem. 

Du som läser det här en gång, förklara du bättre än jag, vad detta är. Utsugning av en medmänniska säger jag! Är du av annan åsikt så visa mig, stackars vilsegångna djävul tillrätta. Förstår vi ej tillsammans att allt detta är blandat åt helvetet? Tänk, vad dessa fattiga satar har för glädje av sitt liv. Sitt bröd för dagen, en fylla kanske, när arbetsveckan är slut och ett smärtfyllt eller sötsurt samlag med sin – eller någon kvinna. Ingen vila, ingen ro, endast oroliga tankar över problemet hur man igen skall komma över den följande arbetsperioden, – en vecka. Samma sak år ut och år in, tills du en dag är slut, gammal och sliten, färdig att skottas ner i mullen. Och så glömd – du var här en gång, du var stark nog, du åldrades, orkade ej längre och i och med detta var du färdig.

Läsare! Är jag vad de som har till uppgift att utsuga en fattig stackare plägar kalla ”kommunist”, en sådan som inte är nöjd med sin lott här i livet. Anser du mig som en sådan, så är jag glad över att vara det. 42 år gammal är jag, men jag har redan kommit till klarhet om att även en fattig människa har rätt att leva här på jorden. Dock, en Gud skall väl en gång klara av lyckan åt oss. Så önskar jag och väl miljoner med mig.    

Alfons Flemmich (Flemming), född 1907 i Fiskars, är en flitig dagboksskrivare. Han för dagbok under krigsåren, då han är undersergeant i ett underhållskompani vid fronten. Efter kriget för han dagbok under årtiondena då det finländska samhället återgår från krig till fred. Hans dagböcker innehåller liksom de flesta dagböcker personliga betraktelser över tillvaron. Han var en mycket duktig skribent och förutom sin dagbok skriver han en bok ("Neribrukare och oppibrukare") som utkommer 1947. Han skriver dikter och sånger och han anlitas som sekreterare till fackavdelningen och produktionskommittén. Han har ordet i sin makt och är bra på att "slänga käft", som han själv uttryckte det. Därför blir han också vald till förtroendeman på stålverket där han arbetar.

Alfons Flemmich avled 1990. Dagböckerna, ett drygt tiotal häften, förvaras idag i ett kassaskåp i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars. Sedan 2015 är de tillgängliga "för seriös forskning". För historikern ger Flemmichs dagbok en värdefull inblick i en svenskspråkig arbetares klasserfarenheter.  Han sätter ord på de tankar han har, de känslostämningar han upplevde och beskriver ofta upprörd om de orättvisor han ser omkring sig, som drabbar honom eller människor i hans närhet. 

Kassaskåpet i Pojo lokalhistoriska arkiv 

där Alfons Flemmichs dagböcker

förvaras.

Han var som sagt ofta upprörd över det som han kallar för arbetarklassens utsugning. Rätt och moral står högt i Flemmichs dagbok, han är nästan religiös vad gäller hans rättvisepatos ("så skola de sista bliva de första"). Som den gången då de lokala mark- och vattenägarna bestämde sig för att hyra ut fiskevattnen till en karelsk yrkesfiskare som enligt Alfons Flemmich invaderat havsvikarna där han själv brukade lägga ut sina ryssjor och "pimpla" med sitt fiskespö. Det som tidigare var en självskriven rättighet fråntas honom och många andra arbetare som fiskat i årtionden, ja århundraden på Pojoviken. Han skriver arga insändare i lokaltidningen, han skickar brev till riksdagsmän och ger utlopp för sin ilska i sin dagbok om de svenska herrarnas förräderi:

Fy satan! Där ser man hur de svenska herrarna behandlar de svenska arbetarna. Våra svenska storherrar måtte lugnt slänga sitt valspråk om väl för svenskfolket på sophögen. Alla med förnuftet något så när i behåll vet att de nu för tiden gynnar en kines hellre än en svensktalande arbetare.

--------------------------

I mitt forskningsprojekt om den finlandssvenska arbetarrörelsen under efterkrigsåren, utgör Alfons Flemmichs dagbok en av de källor som jag använder för att undersöka de svenskspråkiga arbetarnas erfarenheter av klass och etnicitet. Hur kom de till uttryck? Hur står de i relation till arbetarrörelsens politik och språkfrågan under den här tidsperioden? 

Folkdemokraternas valaffisch 1951
Bildkälla: Folkets arkiv.

I den nyare forskningen används begrepp som "fredskris", för att visa hur fredstillståndet innebar en rad sociala, politiska och ekonomiska – men också känslomässiga – utmaningar i det krigsdrabbade samhället. Ett annat populärt begrepp i nyare finländsk historieforskning är "erfarenhet". Men förvånansvärt lite har man i den nyare forskningen undersökt politiska rörelser och politiskt engagemang bland "vanliga" människor i relation till efterkrigstidens "fredskris" och människors erfarenheter av efterkrigstidens politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar. 

För det andra har man i mycket liten utsträckning undersökt hur det som vi i finländsk forskning kallat för språkfrågan berörde "vanligt" folk. Tidigare har det ansetts att etno-nationalismen förlorade betydelse i Finland och Europa efter 1945. Men det fanns en mängd samhällsfrågor som berörde finlandssvenskarna efter 1945 som visar att föreställningar kring etnicitet kopplat till olika frågor som gällde försörjning och politik inte alls förlorade betydelse, utan till och med stärktes i Finland efter andra världskriget.  

Det som jag fäster uppmärksamhet vid är det som kan kallas för socialistisk minoritetsnationalism. Hur den finlandssvenska arbetarrörelses aktörer, dess medlemskår och sympatisörer, på olika sätt bidrog till att skapa en klasskampsinriktad finlandssvensk identitet. Den socialistiska minoritetsnationalism som den finlandssvenska arbetarrörelsen uttryckte under efterkrigstiden, verkar ha strävat till att bevara de svenskspråkiga arbetarnas rättigheter och föra klasskamp under språknationalistiska förtecken. Men mera om detta, förhoppningsvis, i ett senare blogginlägg.