För en tid sedan bestämde jag mig för att gå till universitetsbiblioteket och låna boken "Hurrarna: En stridsskrift om finlandssvenskarna" (1974). Jag fick ta mig långt ner under jorden till universitetsbibliotekets källarmagasin för att hitta den.
Jag hade bara läst om boken, men aldrig läst själva verket där några prominenta finlandssvenska skribenter medverkade och som ingick i den löst organiserade, etniskt medvetna aktiviströrelsen som kallade sig för "hurrare". Begreppet "hurri" var och är ett glåpord för finlandssvenskar och som används i nedsättande syfte på finskspråkigt håll. 1970-talets "hurrarrörelse" ville däremot ta ordet i besittning och vända det till att beteckna den finlandssvenska minoritetens utsatthet. Genom att benämna sig själv som "hurrare", skulle man stärka den finlandssvenska etniska självmedvetenheten och man uppmuntrade alla finlandssvenskar till att vara stolta över och inte skämmas för sin etniska identitet. "Hurrar-rörelsen" var en del av den på sin tid uppvaknade etniska medvetenheten och aktivismen bland olika minoriteter, bland annat i USA och Västeuropa.
I det här inlägget ska jag inte gå in för att analysera "hurrar-rörelsen", vilket vore intressant att göra, men som jag väljer att lämna därhän.
Men däremot tänker jag utgå från författaren och poeten Erik Ågrens (1924–2008) artikel, "Den siste finlandssvensken" i boken "Hurrarna", eftersom den går in på temat finlandssvensk identitet och klassposition i efterkrigstidens Finland. Ågren menade i sin artikel att den svenskspråkiga arbetarklassens utkomstmöjligheter var avgörande för den finlandssvenska etniska gruppens överlevnad.
Vad skrev då Erik Ågren om?
I sin artikel berättade han, utifrån sina erfarenheter som fabriksarbetare under efterkrigsårtiondena på Wärtsiläs verkstadsindustri i Jakobstad. Han berättade om det som han upplevde som en medveten förfinskning och som drabbade den svenskspråkiga arbetarklassen i Finland, i den grad att finlandssvenskarna börjat minska i antal i och med att svenskspråkiga arbetare emigrerade till Sverige.
Firman där Ågren arbetade låg i det Svensk-Österbottniska kärnlandet. Det var på den här tiden då det fanns arbete för alla dem som bodde i lokalsamhället, oavsett språk enligt Erik Ågren. Arbetsgemenskapen enligt honom var god och trots arbetsplatsens tvåspråkighet gjorde var och en sig förstådd oavsett vilket språk man talade. Då Ågren sökte arbete 1949 frågade inte förmannen om hans språkkunskaper, utan det enda som intresserade arbetsgivaren var den arbetssökandes tidigare arbetserfarenheter och gällande de manliga arbetssökande om deras militärpass. Trots att Ågren saknade tidigare erfarenheter av att arbeta i en metallindustri, lyckades han få ett för honom lämpligt arbete på firmans gjuteri.
Ja, allt funkade bra under det första tio åren som Ågren arbetade på gjuteriet, tills en dag på 1960-talet då den gamla svenskspråkige förmannen utmanövrerades av en nykomling – en finskspråkig –som utsågs till ny förman på gjuteriet.
Nu skulle det bli fart på det gamla gjuteriet och det räckte inte länge förrän den nye finskspråkige förmannen introducerade nya produktionsmetoder och förändrade anställningspolitiken. Nu blev inte svenskspråkiga från lokalsamhället anställda på gjuteriet längre, utan den nye förmannen plockade in finskspråkiga från inlandet. En del av de svenskspråkiga undrade och svor i all tysthet över den nye finskspråkige förmannens "förfinskningssträvanden" som nu började drabba vanliga svenskspråkiga arbetare. Hur var det möjligt att man anställde finnar långt bortifrån då det fanns gott om arbetssökande i närsamhället? Dessutom upptäckte fabriksarbetaren Erik Ågren att de nya finskspråkiga arbetarna, som bara efter en kort tid värvats till gjuteriet, lyckades mycket snabbare än de svenskspråkiga som arbetat längre på firman avancera sig uppåt i hierarkin och stiga i lönekategorierna. Ja, enligt Erik Ågren blev arbetet på gjuteriet allt svårare då firman enligt honom medvetet förfinskades:
Erik Ågrens artikel påminner mycket om de synpunkter som jag stött på i mitt källmaterial. I brev till politiker, diskussionsinlägg i tidningar och på partimöten eller i dagböcker uttryckte man de utmaningar och problem som den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen ansågs innebära, både för svenskspråkig arbetarklass och för det svenskspråkiga lokalsamhället.
Alltsedan det blev möjligt för arbetare att fritt söka arbete på annat håll än i hemsocknen eller hemkommunen, har möten mellan inflyttade och infödda arbetare inte skett friktionsfritt. Arbetskraftens fria rörlighet har som känt väckt starka politiska reaktioner som vi känner av än i vår tid. Större utbud på arbetskraft innebar utifrån arbetarens perspektiv ökad konkurrens om arbetstillfällen, vilket i sin tur var fördelaktigt för arbetsgivarna då det sänkt priset på arbete.
För de svenskspråkiga i Finland, som utgjort en språklig minoritet i landet sedan rikssprängningen 1809, skulle flyttrörelserna inom landet leda till vad som kan kallas en etnisk politisk mobilisering för att bevara svenskheten i landets svenskspråkiga områden. I början av 1900-talet i samband med den snabbt växande finländska socialistiska arbetarrörelsen, befarade man på svenskspråkigt borgerligt håll, att finskspråkig inflyttad arbetskraft skulle sprida socialismen till de svenskspråkiga trakterna. Om detta har jag skrivit om i min avhandling, hur synen på finsk invandring kopplades till socialismens spridning och hur den kom till uttryck i det svenskspråkiga västra Nyland i början av 1900-talet.
"Stor utförsäljning av den svenska jorden", en skämtteckning publicerad i den politiska satirtidskriften "Fyren" år 1917, med anledning av det upplevda hotet på svenskspråkigt håll att finskspråkiga köper upp "svensk" jord i Nyland. En intressant detalj i teckningen är att "mannen med fanan" håller en korv i sin hand och enligt gammalt talesätt, som användes vid den här tiden bland socialister, kunde bönderna locka till sig "billig" arbetskraft genom att lägga ut en korv vid gärdsstolpen varpå arbetare snart ställde sig i kö för att arbeta mot brödfödan. Skämtteckningen kunde likaledes ha använts för att kritisera svenskspråkiga arbetsgivares anställning av "billig finskspråkig" arbetskraft och i likhet med "utförsäljning av svensk jord", ansåg bland annat Arvid Mörne (som myntade begreppet "den svenska jorden"), att även den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen i Svenskbygden och den svenskspråkiga utvandringen, var ett dråpslag mot svenskheten i Finland.
Men det som återstår att göra är fler mera ingående lokala fallstudier som tar upp frågan kring finskspråkig arbetsinvandring till svenskspråkiga trakter och sambandet med svensk etnisk mobilisering i början av 1900-talet. I min kommande bok om den finlandssvenska socialistiska politikern Karl H. Wiik, kommer den här frågan att behandlas utifrån den svenskspråkiga arbetarrörelsens perspektiv, hur finskspråkig arbetsinvandring eventuellt påskyndade svensk arbetarmobilisering i början av 1900-talet. Kärnan i innehållet är det samma, både i början av 1900-talet och under efterkrigstiden: hur finskspråkig arbetsinvandring hotar den finlandssvenska minoritetens existens.
Den finskspråkiga invandringens utmaningar kunde uttryckas på olika sätt, helt beroende på utifrån vems perspektiv man studerar och synpunkterna har förändrats över tid.
Erik Ågren gör en koppling mellan finskspråkig arbetskraftsinvandring, svenskspråkigas utkomstmöjligheter och den finlandssvenska minoritetens överlevnad. Håll svenskspråkig industri svensk, kunde man nästa säga. Artikeln tar upp ett tema som är för mitt forskningsprojekt mycket angeläget: att nationalism inte är bara en fråga om flaggviftande och fosterländska slagord, det som ibland lite raljerande kallats för "borgerlighetens punschpatriotism", eller i dess mest extrema variant militarism och rasism. Nationalism kan också komma till uttryck i frågor gällande krav på rätten till utkomst, försörjning och arbete – frågor som varit och är angelägna för arbetarrörelsens anhängare – och hur de kopplas till etnisk identitet och nationell tillhörighet.
Vill man göra en tidig och ännu inte helt genomtänkt slutsats (vilket sådana här blogg-inlägg tillåter mig att göra), verkar det som att oron inför ökad finskspråkig invandring kanaliserades till en ökad svenskspråkig arbetarmobilisering till arbetarrörelsen under efterkrigsåren. Den här aktiviteten avtog under det följande årtiondet och en motsvarande stark mobilisering skulle inte upprepas i den finlandssvenska arbetarrörelsens historia. Däremot, då den finskspråkiga invandringen de facto ägde rum och den svenskspråkiga emigrationen tilltog under 1950-, 60- och 70-talen, verkar det som att de "invandrarkritiska rösterna" i arbetarrörelsen blev alltmera missnöjda med att socialdemokraterna och folkdemokraterna inte ville befatta sig med de "problem" och utmaningar som uppstod till följd av invandringen.
Den dagboksskrivande förtroendemannen Alfons Flemmich, som var i fokus i mitt föregående blogg-inlägg, kunde skriva utifrån ett närmast etnifierande synsätt, hur "karelarna" som anlänt till stålverket där Flemmich arbetade, uppvisade tydliga anpassningssvårigheter, att de inte visste hur man skulle uppföra sig på arbetet och att de inte förstod att respektera grannarnas (ortsbornas) kultur och seder. Sociala problem bland inflyttarna förstorades och kopplades till de kulturella skillnaderna mellan den lokala finlandssvenska ortsbefolkningen och inflyttarna, där svenskspråkiga ortsbor som arbetade på industrin uttryckte föreställningar om karelarnas och de finskspråkiga inflyttarnas sämre arbetsmoral och bristande sedlighet.
Jag hade som avsikt att från första början enbart fokusera på efterkrigsåren (1944–49). Men just nu är jag också intresserad av att se på 1950- och 60-talen. Ett preliminärt resultat, utifrån min läsning av källorna, är att det tycks ske en förändring i diskursen från slutet av 1940-talet till 1960-talet. Under de första efterkrigsåren riktar arbetarna kritiken mot svenskspråkiga arbetsgivare, för att de anställde "billig finsk arbetskraft", till att under 1960-talet övergå till att kritisera inflyttarna och de "problem" som de orsakade för det svenskspråkiga lokalsamhället.
Erik Ågren (och "hurrarna") gick däremot aldrig in för att angripa de finskspråkiga som flyttade till svenskspråkiga trakter i Finland, utan höll sig till att kritisera det som de ansåg vara en finlandssvensk undfallenhet inför "förfinskningen" och finlandssvensk emigration till Sverige. Trots det kan man inte förstå "Hurrar-rörelsens" minoritetsnationalism om man inte tar i beaktande den starka (lokala) reaktionen mot finsk inflyttning till svenskspråkiga trakter. Som sagt levde (etno)nationalismen kvar både i Finland och på annat håll i Europa efter 1945.
Arbetets fria rörlighet och arbetskraftsinvandring, är frågor som ligger ständigt i fokus i arbetarrörelsens historia. I nästa blogg-inlägg tänkte jag fortsätta skriva om migrationens och nationalismens utmaningar för både den finlandssvenska och internationella arbetarrörelsen.
Jag hade bara läst om boken, men aldrig läst själva verket där några prominenta finlandssvenska skribenter medverkade och som ingick i den löst organiserade, etniskt medvetna aktiviströrelsen som kallade sig för "hurrare". Begreppet "hurri" var och är ett glåpord för finlandssvenskar och som används i nedsättande syfte på finskspråkigt håll. 1970-talets "hurrarrörelse" ville däremot ta ordet i besittning och vända det till att beteckna den finlandssvenska minoritetens utsatthet. Genom att benämna sig själv som "hurrare", skulle man stärka den finlandssvenska etniska självmedvetenheten och man uppmuntrade alla finlandssvenskar till att vara stolta över och inte skämmas för sin etniska identitet. "Hurrar-rörelsen" var en del av den på sin tid uppvaknade etniska medvetenheten och aktivismen bland olika minoriteter, bland annat i USA och Västeuropa.
I det här inlägget ska jag inte gå in för att analysera "hurrar-rörelsen", vilket vore intressant att göra, men som jag väljer att lämna därhän.
Men däremot tänker jag utgå från författaren och poeten Erik Ågrens (1924–2008) artikel, "Den siste finlandssvensken" i boken "Hurrarna", eftersom den går in på temat finlandssvensk identitet och klassposition i efterkrigstidens Finland. Ågren menade i sin artikel att den svenskspråkiga arbetarklassens utkomstmöjligheter var avgörande för den finlandssvenska etniska gruppens överlevnad.
Vad skrev då Erik Ågren om?
I sin artikel berättade han, utifrån sina erfarenheter som fabriksarbetare under efterkrigsårtiondena på Wärtsiläs verkstadsindustri i Jakobstad. Han berättade om det som han upplevde som en medveten förfinskning och som drabbade den svenskspråkiga arbetarklassen i Finland, i den grad att finlandssvenskarna börjat minska i antal i och med att svenskspråkiga arbetare emigrerade till Sverige.
Firman där Ågren arbetade låg i det Svensk-Österbottniska kärnlandet. Det var på den här tiden då det fanns arbete för alla dem som bodde i lokalsamhället, oavsett språk enligt Erik Ågren. Arbetsgemenskapen enligt honom var god och trots arbetsplatsens tvåspråkighet gjorde var och en sig förstådd oavsett vilket språk man talade. Då Ågren sökte arbete 1949 frågade inte förmannen om hans språkkunskaper, utan det enda som intresserade arbetsgivaren var den arbetssökandes tidigare arbetserfarenheter och gällande de manliga arbetssökande om deras militärpass. Trots att Ågren saknade tidigare erfarenheter av att arbeta i en metallindustri, lyckades han få ett för honom lämpligt arbete på firmans gjuteri.
Ja, allt funkade bra under det första tio åren som Ågren arbetade på gjuteriet, tills en dag på 1960-talet då den gamla svenskspråkige förmannen utmanövrerades av en nykomling – en finskspråkig –som utsågs till ny förman på gjuteriet.
Nu skulle det bli fart på det gamla gjuteriet och det räckte inte länge förrän den nye finskspråkige förmannen introducerade nya produktionsmetoder och förändrade anställningspolitiken. Nu blev inte svenskspråkiga från lokalsamhället anställda på gjuteriet längre, utan den nye förmannen plockade in finskspråkiga från inlandet. En del av de svenskspråkiga undrade och svor i all tysthet över den nye finskspråkige förmannens "förfinskningssträvanden" som nu började drabba vanliga svenskspråkiga arbetare. Hur var det möjligt att man anställde finnar långt bortifrån då det fanns gott om arbetssökande i närsamhället? Dessutom upptäckte fabriksarbetaren Erik Ågren att de nya finskspråkiga arbetarna, som bara efter en kort tid värvats till gjuteriet, lyckades mycket snabbare än de svenskspråkiga som arbetat längre på firman avancera sig uppåt i hierarkin och stiga i lönekategorierna. Ja, enligt Erik Ågren blev arbetet på gjuteriet allt svårare då firman enligt honom medvetet förfinskades:
Att vara reparatör innebär, att man ofta skall diskutera med förmannen om hur man skall göra när en maskin är trasig. Vilka nya delar skall beställas och hur skall man klara av felet? När vi fick en ny förman tvingades jag använda tolk för att göra mig förstådd och det går ju inte i längden, därför tvingades jag sluta. ("Hurrarna...", s. 84–85)
Det som Erik Ågren såg som en förfinskning av hans arbetsplats på gjuteriet, ledde honom in på att ställa följande frågor som knappast döljer hans minoritetsnationalistiska ställningstagande gällande den lokala anställnings- och näringspolitiken:
Varför måste en finlandssvensk kunna finska när vederbörande söker arbete på en industri i t.ex. Vasa eller Jakobstad, fastän det är finlandssvenska städer? Och varför behöver en finsktalande inte kunna svenska när han kommer till en svenskbygd och arbetar? Är det för att försvåra det för de svensktalande och göra det lättare för de finsktalande? Varför bygger de finsktalande inte industrier åt sig själva? För många svensktalande känns det som stöld när de finsktalande kommer och tar arbetsplatserna ifrån dem. ("Hurrarna...", s. 85–86)
Erik Ågrens artikel påminner mycket om de synpunkter som jag stött på i mitt källmaterial. I brev till politiker, diskussionsinlägg i tidningar och på partimöten eller i dagböcker uttryckte man de utmaningar och problem som den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen ansågs innebära, både för svenskspråkig arbetarklass och för det svenskspråkiga lokalsamhället.
Alltsedan det blev möjligt för arbetare att fritt söka arbete på annat håll än i hemsocknen eller hemkommunen, har möten mellan inflyttade och infödda arbetare inte skett friktionsfritt. Arbetskraftens fria rörlighet har som känt väckt starka politiska reaktioner som vi känner av än i vår tid. Större utbud på arbetskraft innebar utifrån arbetarens perspektiv ökad konkurrens om arbetstillfällen, vilket i sin tur var fördelaktigt för arbetsgivarna då det sänkt priset på arbete.
För de svenskspråkiga i Finland, som utgjort en språklig minoritet i landet sedan rikssprängningen 1809, skulle flyttrörelserna inom landet leda till vad som kan kallas en etnisk politisk mobilisering för att bevara svenskheten i landets svenskspråkiga områden. I början av 1900-talet i samband med den snabbt växande finländska socialistiska arbetarrörelsen, befarade man på svenskspråkigt borgerligt håll, att finskspråkig inflyttad arbetskraft skulle sprida socialismen till de svenskspråkiga trakterna. Om detta har jag skrivit om i min avhandling, hur synen på finsk invandring kopplades till socialismens spridning och hur den kom till uttryck i det svenskspråkiga västra Nyland i början av 1900-talet.
"Stor utförsäljning av den svenska jorden", en skämtteckning publicerad i den politiska satirtidskriften "Fyren" år 1917, med anledning av det upplevda hotet på svenskspråkigt håll att finskspråkiga köper upp "svensk" jord i Nyland. En intressant detalj i teckningen är att "mannen med fanan" håller en korv i sin hand och enligt gammalt talesätt, som användes vid den här tiden bland socialister, kunde bönderna locka till sig "billig" arbetskraft genom att lägga ut en korv vid gärdsstolpen varpå arbetare snart ställde sig i kö för att arbeta mot brödfödan. Skämtteckningen kunde likaledes ha använts för att kritisera svenskspråkiga arbetsgivares anställning av "billig finskspråkig" arbetskraft och i likhet med "utförsäljning av svensk jord", ansåg bland annat Arvid Mörne (som myntade begreppet "den svenska jorden"), att även den finskspråkiga arbetskraftsinvandringen i Svenskbygden och den svenskspråkiga utvandringen, var ett dråpslag mot svenskheten i Finland.
Men det som återstår att göra är fler mera ingående lokala fallstudier som tar upp frågan kring finskspråkig arbetsinvandring till svenskspråkiga trakter och sambandet med svensk etnisk mobilisering i början av 1900-talet. I min kommande bok om den finlandssvenska socialistiska politikern Karl H. Wiik, kommer den här frågan att behandlas utifrån den svenskspråkiga arbetarrörelsens perspektiv, hur finskspråkig arbetsinvandring eventuellt påskyndade svensk arbetarmobilisering i början av 1900-talet. Kärnan i innehållet är det samma, både i början av 1900-talet och under efterkrigstiden: hur finskspråkig arbetsinvandring hotar den finlandssvenska minoritetens existens.
Den finskspråkiga invandringens utmaningar kunde uttryckas på olika sätt, helt beroende på utifrån vems perspektiv man studerar och synpunkterna har förändrats över tid.
Erik Ågren gör en koppling mellan finskspråkig arbetskraftsinvandring, svenskspråkigas utkomstmöjligheter och den finlandssvenska minoritetens överlevnad. Håll svenskspråkig industri svensk, kunde man nästa säga. Artikeln tar upp ett tema som är för mitt forskningsprojekt mycket angeläget: att nationalism inte är bara en fråga om flaggviftande och fosterländska slagord, det som ibland lite raljerande kallats för "borgerlighetens punschpatriotism", eller i dess mest extrema variant militarism och rasism. Nationalism kan också komma till uttryck i frågor gällande krav på rätten till utkomst, försörjning och arbete – frågor som varit och är angelägna för arbetarrörelsens anhängare – och hur de kopplas till etnisk identitet och nationell tillhörighet.
Vill man göra en tidig och ännu inte helt genomtänkt slutsats (vilket sådana här blogg-inlägg tillåter mig att göra), verkar det som att oron inför ökad finskspråkig invandring kanaliserades till en ökad svenskspråkig arbetarmobilisering till arbetarrörelsen under efterkrigsåren. Den här aktiviteten avtog under det följande årtiondet och en motsvarande stark mobilisering skulle inte upprepas i den finlandssvenska arbetarrörelsens historia. Däremot, då den finskspråkiga invandringen de facto ägde rum och den svenskspråkiga emigrationen tilltog under 1950-, 60- och 70-talen, verkar det som att de "invandrarkritiska rösterna" i arbetarrörelsen blev alltmera missnöjda med att socialdemokraterna och folkdemokraterna inte ville befatta sig med de "problem" och utmaningar som uppstod till följd av invandringen.
Den dagboksskrivande förtroendemannen Alfons Flemmich, som var i fokus i mitt föregående blogg-inlägg, kunde skriva utifrån ett närmast etnifierande synsätt, hur "karelarna" som anlänt till stålverket där Flemmich arbetade, uppvisade tydliga anpassningssvårigheter, att de inte visste hur man skulle uppföra sig på arbetet och att de inte förstod att respektera grannarnas (ortsbornas) kultur och seder. Sociala problem bland inflyttarna förstorades och kopplades till de kulturella skillnaderna mellan den lokala finlandssvenska ortsbefolkningen och inflyttarna, där svenskspråkiga ortsbor som arbetade på industrin uttryckte föreställningar om karelarnas och de finskspråkiga inflyttarnas sämre arbetsmoral och bristande sedlighet.
Jag hade som avsikt att från första början enbart fokusera på efterkrigsåren (1944–49). Men just nu är jag också intresserad av att se på 1950- och 60-talen. Ett preliminärt resultat, utifrån min läsning av källorna, är att det tycks ske en förändring i diskursen från slutet av 1940-talet till 1960-talet. Under de första efterkrigsåren riktar arbetarna kritiken mot svenskspråkiga arbetsgivare, för att de anställde "billig finsk arbetskraft", till att under 1960-talet övergå till att kritisera inflyttarna och de "problem" som de orsakade för det svenskspråkiga lokalsamhället.
Erik Ågren (och "hurrarna") gick däremot aldrig in för att angripa de finskspråkiga som flyttade till svenskspråkiga trakter i Finland, utan höll sig till att kritisera det som de ansåg vara en finlandssvensk undfallenhet inför "förfinskningen" och finlandssvensk emigration till Sverige. Trots det kan man inte förstå "Hurrar-rörelsens" minoritetsnationalism om man inte tar i beaktande den starka (lokala) reaktionen mot finsk inflyttning till svenskspråkiga trakter. Som sagt levde (etno)nationalismen kvar både i Finland och på annat håll i Europa efter 1945.
Arbetets fria rörlighet och arbetskraftsinvandring, är frågor som ligger ständigt i fokus i arbetarrörelsens historia. I nästa blogg-inlägg tänkte jag fortsätta skriva om migrationens och nationalismens utmaningar för både den finlandssvenska och internationella arbetarrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar