En lördagseftermiddag sent i oktober 1949 sitter en 42 år gammal stålverksarbetare och skriver med sin nya reservoarpenna i ett vaxdukshäfte med svarta pärmar. Mellan skrivandet, då han lägger ifrån sig pennan, blickar han ut genom fönstret i den lilla bostaden, ett rum med kokvrå, beläget på vindsvåningen i Åminnefors bruks samlingslokal.
Mannen, som heter Alfons Flemmich, sitter vid sitt köksbord och för anteckningar. Från sitt fönster blickar han ner mot smältverket och ser att det är byte av arbetsskifte. Stålverket kör med kontinuerlig drift under dessa år då Finland betalar av sitt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Ett arbetslag lämnar fabriken för dagen, ett nytt träder in i den heta fabrikshallen för att smälta tackjärn och skrot som tappas till stål.
Det här är veckorna efter den "blodiga torsdagen" i Kemi, då två arbetare miste livet efter en våldsam sammandrabbning mellan strejkande arbetare och polis och som bäst pågår den omfattande rättsprocessen efter kravallerna. Kemikravallerna 1949 är en av de många mer eller mindre våldsamma sammandrabbningarna på arbetsmarknaden i Finland under åren efter kriget. Kommunisterna beskylls för att ligga bakom dessa och påstås vilja orsaka instabilitet i landet för att främja en kommunistisk statskupp som legat i luften sedan krigsslutet och som redan ägt rum på annat håll i det krigsdrabbade Europa.
Alfons Flemmich (Flemming), född 1907 i Fiskars, är en flitig dagboksskrivare. Han för dagbok under krigsåren, då han är undersergeant i ett underhållskompani vid fronten. Efter kriget för han dagbok under årtiondena då det finländska samhället återgår från krig till fred. Hans dagböcker innehåller liksom de flesta dagböcker personliga betraktelser över tillvaron. Han var en mycket duktig skribent och förutom sin dagbok skriver han en bok ("Neribrukare och oppibrukare") som utkommer 1947. Han skriver dikter och sånger och han anlitas som sekreterare till fackavdelningen och produktionskommittén. Han har ordet i sin makt och är bra på att "slänga käft", som han själv uttryckte det. Därför blir han också vald till förtroendeman på stålverket där han arbetar.
Alfons Flemmich avled 1990. Dagböckerna, ett drygt tiotal häften, förvaras idag i ett kassaskåp i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars. Sedan 2015 är de tillgängliga "för seriös forskning". För historikern ger Flemmichs dagbok en värdefull inblick i en svenskspråkig arbetares klasserfarenheter. Han sätter ord på de tankar han har, de känslostämningar han upplevde och beskriver ofta upprörd om de orättvisor han ser omkring sig, som drabbar honom eller människor i hans närhet.
Det här är veckorna efter den "blodiga torsdagen" i Kemi, då två arbetare miste livet efter en våldsam sammandrabbning mellan strejkande arbetare och polis och som bäst pågår den omfattande rättsprocessen efter kravallerna. Kemikravallerna 1949 är en av de många mer eller mindre våldsamma sammandrabbningarna på arbetsmarknaden i Finland under åren efter kriget. Kommunisterna beskylls för att ligga bakom dessa och påstås vilja orsaka instabilitet i landet för att främja en kommunistisk statskupp som legat i luften sedan krigsslutet och som redan ägt rum på annat håll i det krigsdrabbade Europa.
I sin dagbok kommenterar Flemmich varken händelserna i Kemi eller de påstådda kommunistiska kupplanerna. Men kanske är det den omstridda rättegången mot de strejkande arbetarna i Kemi som får Alfons Flemmich att skriva ned sina tankar, om arbetarnas tillvaro i efterkrigstidens Finland:
Det kommer just nu en buss körande här förbi – och nere i martinverket visslade man för tappning. Efter några korta minuter skall en liten pluton av unga starka karlar glänsa av svett där nere. Roligt – förbannat roligt, ty dessa arbetare tar med sina järnnävar tag för sitt usla bröd, medan vissa andra isterbukar tjänar tusentals mark under den tid – endast några korta minuter – som järnet rinner i sina former. Snyggt mina vänner! En – eller rättare sagt några penningstarka parasiter sitter i sina komfortabla hem, rika, levande sitt liv i lyx och överflöd medan en hel här av sotiga, starka män står i sitt anletes svett, kämpande för sitt bröd det de visserligen får – men tillika samlar de ytterligare tillgångar åt dem, som redan har så mycket av dem.
Du som läser det här en gång, förklara du bättre än jag, vad detta är. Utsugning av en medmänniska säger jag! Är du av annan åsikt så visa mig, stackars vilsegångna djävul tillrätta. Förstår vi ej tillsammans att allt detta är blandat åt helvetet? Tänk, vad dessa fattiga satar har för glädje av sitt liv. Sitt bröd för dagen, en fylla kanske, när arbetsveckan är slut och ett smärtfyllt eller sötsurt samlag med sin – eller någon kvinna. Ingen vila, ingen ro, endast oroliga tankar över problemet hur man igen skall komma över den följande arbetsperioden, – en vecka. Samma sak år ut och år in, tills du en dag är slut, gammal och sliten, färdig att skottas ner i mullen. Och så glömd – du var här en gång, du var stark nog, du åldrades, orkade ej längre och i och med detta var du färdig.
Läsare! Är jag vad de som har till uppgift att utsuga en fattig stackare plägar kalla ”kommunist”, en sådan som inte är nöjd med sin lott här i livet. Anser du mig som en sådan, så är jag glad över att vara det. 42 år gammal är jag, men jag har redan kommit till klarhet om att även en fattig människa har rätt att leva här på jorden. Dock, en Gud skall väl en gång klara av lyckan åt oss. Så önskar jag och väl miljoner med mig.
Alfons Flemmich (Flemming), född 1907 i Fiskars, är en flitig dagboksskrivare. Han för dagbok under krigsåren, då han är undersergeant i ett underhållskompani vid fronten. Efter kriget för han dagbok under årtiondena då det finländska samhället återgår från krig till fred. Hans dagböcker innehåller liksom de flesta dagböcker personliga betraktelser över tillvaron. Han var en mycket duktig skribent och förutom sin dagbok skriver han en bok ("Neribrukare och oppibrukare") som utkommer 1947. Han skriver dikter och sånger och han anlitas som sekreterare till fackavdelningen och produktionskommittén. Han har ordet i sin makt och är bra på att "slänga käft", som han själv uttryckte det. Därför blir han också vald till förtroendeman på stålverket där han arbetar.
Alfons Flemmich avled 1990. Dagböckerna, ett drygt tiotal häften, förvaras idag i ett kassaskåp i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars. Sedan 2015 är de tillgängliga "för seriös forskning". För historikern ger Flemmichs dagbok en värdefull inblick i en svenskspråkig arbetares klasserfarenheter. Han sätter ord på de tankar han har, de känslostämningar han upplevde och beskriver ofta upprörd om de orättvisor han ser omkring sig, som drabbar honom eller människor i hans närhet.
Kassaskåpet i Pojo lokalhistoriska arkiv
där Alfons Flemmichs dagböcker
förvaras.
Han var som sagt ofta upprörd över det som han kallar för arbetarklassens utsugning. Rätt och moral står högt i Flemmichs dagbok, han är nästan religiös vad gäller hans rättvisepatos ("så skola de sista bliva de första"). Som den gången då de lokala mark- och vattenägarna bestämde sig för att hyra ut fiskevattnen till en karelsk yrkesfiskare som enligt Alfons Flemmich invaderat havsvikarna där han själv brukade lägga ut sina ryssjor och "pimpla" med sitt fiskespö. Det som tidigare var en självskriven rättighet fråntas honom och många andra arbetare som fiskat i årtionden, ja århundraden på Pojoviken. Han skriver arga insändare i lokaltidningen, han skickar brev till riksdagsmän och ger utlopp för sin ilska i sin dagbok om de svenska herrarnas förräderi:
Fy satan! Där ser man hur de svenska herrarna behandlar de svenska arbetarna. Våra svenska storherrar måtte lugnt slänga sitt valspråk om väl för svenskfolket på sophögen. Alla med förnuftet något så när i behåll vet att de nu för tiden gynnar en kines hellre än en svensktalande arbetare.
--------------------------
I mitt forskningsprojekt om den finlandssvenska arbetarrörelsen under efterkrigsåren, utgör Alfons Flemmichs dagbok en av de källor som jag använder för att undersöka de svenskspråkiga arbetarnas erfarenheter av klass och etnicitet. Hur kom de till uttryck? Hur står de i relation till arbetarrörelsens politik och språkfrågan under den här tidsperioden?
I den nyare forskningen används begrepp som "fredskris", för att visa hur fredstillståndet innebar en rad sociala, politiska och ekonomiska – men också känslomässiga – utmaningar i det krigsdrabbade samhället. Ett annat populärt begrepp i nyare finländsk historieforskning är "erfarenhet". Men förvånansvärt lite har man i den nyare forskningen undersökt politiska rörelser och politiskt engagemang bland "vanliga" människor i relation till efterkrigstidens "fredskris" och människors erfarenheter av efterkrigstidens politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar.
För det andra har man i mycket liten utsträckning undersökt hur det som vi i finländsk forskning kallat för språkfrågan berörde "vanligt" folk. Tidigare har det ansetts att etno-nationalismen förlorade betydelse i Finland och Europa efter 1945. Men det fanns en mängd samhällsfrågor som berörde finlandssvenskarna efter 1945 som visar att föreställningar kring etnicitet kopplat till olika frågor som gällde försörjning och politik inte alls förlorade betydelse, utan till och med stärktes i Finland efter andra världskriget.
Det som jag fäster uppmärksamhet vid är det som kan kallas för socialistisk minoritetsnationalism. Hur den finlandssvenska arbetarrörelses aktörer, dess medlemskår och sympatisörer, på olika sätt bidrog till att skapa en klasskampsinriktad finlandssvensk identitet. Den socialistiska minoritetsnationalism som den finlandssvenska arbetarrörelsen uttryckte under efterkrigstiden, verkar ha strävat till att bevara de svenskspråkiga arbetarnas rättigheter och föra klasskamp under språknationalistiska förtecken. Men mera om detta, förhoppningsvis, i ett senare blogginlägg.
Folkdemokraternas valaffisch 1951
Bildkälla: Folkets arkiv.
Bildkälla: Folkets arkiv.
I den nyare forskningen används begrepp som "fredskris", för att visa hur fredstillståndet innebar en rad sociala, politiska och ekonomiska – men också känslomässiga – utmaningar i det krigsdrabbade samhället. Ett annat populärt begrepp i nyare finländsk historieforskning är "erfarenhet". Men förvånansvärt lite har man i den nyare forskningen undersökt politiska rörelser och politiskt engagemang bland "vanliga" människor i relation till efterkrigstidens "fredskris" och människors erfarenheter av efterkrigstidens politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar.
För det andra har man i mycket liten utsträckning undersökt hur det som vi i finländsk forskning kallat för språkfrågan berörde "vanligt" folk. Tidigare har det ansetts att etno-nationalismen förlorade betydelse i Finland och Europa efter 1945. Men det fanns en mängd samhällsfrågor som berörde finlandssvenskarna efter 1945 som visar att föreställningar kring etnicitet kopplat till olika frågor som gällde försörjning och politik inte alls förlorade betydelse, utan till och med stärktes i Finland efter andra världskriget.
Det som jag fäster uppmärksamhet vid är det som kan kallas för socialistisk minoritetsnationalism. Hur den finlandssvenska arbetarrörelses aktörer, dess medlemskår och sympatisörer, på olika sätt bidrog till att skapa en klasskampsinriktad finlandssvensk identitet. Den socialistiska minoritetsnationalism som den finlandssvenska arbetarrörelsen uttryckte under efterkrigstiden, verkar ha strävat till att bevara de svenskspråkiga arbetarnas rättigheter och föra klasskamp under språknationalistiska förtecken. Men mera om detta, förhoppningsvis, i ett senare blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar